För två år sedan var jag inne på min 33:e timme av värkar. Jag minns hur jag stod på alla fyra på vår gröna matta framför tv:n och andades och tjöt medan tensapparaten gav ifrån sig elektriska stötar i svank och ljumskar för att underlätta smärtan, samtidigt som jag försökte se på Desperate housewives. Det skulle ta 23 timmar till hon bestämde sig för att lämna min sprickfärdiga kropp. Imorgon fyller alltså mitt liv 2 år. Mitt liv värt att leva.
Sentimental? Jeoo...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar