JAG ÄR INTE ARG

Blir nästan förvånad när det slår mig. "Jag borde vara arg nu.......men jag känner mig inte arg..........jag känner mig lugn, harmonisk, tillfreds och...........glad." Det fungerar alltså. Medicinen mot pmdd. Jag blir nästan tårögd när jag tänker på det. Kan det här vara slutet? Slutet på helvetet jag levt i hela mitt vuxna liv som bara blivit värre och värre med åren. Är det här början på det riktiga livet? Det är så jag föreställt mig att det skulle vara om det någonsin fick ett slut. Ett nytt liv. Inga fler raseriutbrott över småsaker, tålamod, överseende, tacksamhet och empati. För under dessa perioder har jag verkligen aldrig kunnat se saker från någon annans sida eller känt någon form utav empati. Likt en sociopat. Men nu känner jag mig som Ferdinand. Och det var ju det som var målet.