Precis inkommen efter att ha lämnat Elenor på dagis. Eller rättare sagt så lämnade jag henne 30 meter bort i en snöhög där hennes avdelning härjade. Nu borde jag verkligen dammsuga och skura. Eller borde och borde. Jag är ju ledig imorgon så det finns ju fler ypperliga tillfällen, men det vore ju hejdundrans skönt att få det bortgjort idag.
Annars har jag pms big time. Pms kan väl yttra sig på flera olika sätt för olika personer. Men såhär är det alltså för mig: Allting känns så monumentalt överväldigande. Som att varje syssla är mitt Everest och allt som är ogjort blir så tydligt framträdande att jag översköljs av en tsunami av ångest. Det är som att jag ser varje litet dammkorn, varje liten fläck, känner varje liten lukt. Jag ser vilken oordning det är i skåpen utan att öppna. Jag ser alla kantstötta och trasiga saker som borde fixas. Och det går inte att blunda för. Jag får panik och äckelkänslor och känner att ALLT borde göras nu, idag-helst igår! Varje motarbetning får mig att vilja dra täcket över huvudet och stirra blint upp i taket(ok, det blir svårt när jag redan har täcket över huvudet) och sluta svara på tilltal. Och eftersom att alla dessa tusentals småsaker jag ser för mitt inre är helt fysiskt omöjligt att ta tag i under en och samma dag så blir jag helt rabiat. Och det är då jag ger mig på det käraste jag har. Eller, det näst käraste dårå- SAMBON.
Det måste ju vara hans fel att allt är ogjort???! Varför ser han inte allt som jag ser??? Karljävel! Men eftersom att jag numera besitter en sådan enorm självinsikt så går alla krafter till att inte gå lös på människor i min omgivning. Jag vet att det är fel för att det beror på mina hjärnspöken men ibland kan jag inte hejda mig. Som i morse. Då jag fortfarande låg kvar i sängen och försökte hitta krafter att stiga upp och väcka barnen som ska iväg till skolan. Då ringer det några signaler på hemtelefon. Jag vet att det är Jimmy som ringer. Men han väcker Elenor som blir rädd för den hemska signalen och det betyder att jag MÅSTE stiga upp. Jag blir TVUNGEN!! Men jag svarar inte. Då bränner jag istället iväg ett ilsket sms med en mördande maffia ton: "Gör inte om det där............" Jag tror t.o.m att det kan ha hörts ett mullrande morr då han öppnade meddelandet.
Annars har jag pms big time. Pms kan väl yttra sig på flera olika sätt för olika personer. Men såhär är det alltså för mig: Allting känns så monumentalt överväldigande. Som att varje syssla är mitt Everest och allt som är ogjort blir så tydligt framträdande att jag översköljs av en tsunami av ångest. Det är som att jag ser varje litet dammkorn, varje liten fläck, känner varje liten lukt. Jag ser vilken oordning det är i skåpen utan att öppna. Jag ser alla kantstötta och trasiga saker som borde fixas. Och det går inte att blunda för. Jag får panik och äckelkänslor och känner att ALLT borde göras nu, idag-helst igår! Varje motarbetning får mig att vilja dra täcket över huvudet och stirra blint upp i taket(ok, det blir svårt när jag redan har täcket över huvudet) och sluta svara på tilltal. Och eftersom att alla dessa tusentals småsaker jag ser för mitt inre är helt fysiskt omöjligt att ta tag i under en och samma dag så blir jag helt rabiat. Och det är då jag ger mig på det käraste jag har. Eller, det näst käraste dårå- SAMBON.
Det måste ju vara hans fel att allt är ogjort???! Varför ser han inte allt som jag ser??? Karljävel! Men eftersom att jag numera besitter en sådan enorm självinsikt så går alla krafter till att inte gå lös på människor i min omgivning. Jag vet att det är fel för att det beror på mina hjärnspöken men ibland kan jag inte hejda mig. Som i morse. Då jag fortfarande låg kvar i sängen och försökte hitta krafter att stiga upp och väcka barnen som ska iväg till skolan. Då ringer det några signaler på hemtelefon. Jag vet att det är Jimmy som ringer. Men han väcker Elenor som blir rädd för den hemska signalen och det betyder att jag MÅSTE stiga upp. Jag blir TVUNGEN!! Men jag svarar inte. Då bränner jag istället iväg ett ilsket sms med en mördande maffia ton: "Gör inte om det där............" Jag tror t.o.m att det kan ha hörts ett mullrande morr då han öppnade meddelandet.
"Men jag trodde ni var vakna" Får jag till svar.
"Jaha!! Men om du ska hålla på och TRO saker så får jag väl se till att slita ut alla telefonjack då!!"
Insane. I know.
Det som är mest karaktäristiskt för pms måste vara inte kunna erkänna till personen ifråga att det är just det det handlar om. PMS. Jag har inga problem att prata med andra om det eller ens den personen som jag gått lös på- vid andra tillfällen. Men just i stunden så kan jag inte komma på något som är mer förnedrande än att erkänna att jag är sinnessjuk.
 |
| Mitt alterego. Maffiaboss. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar