VÄLKOMMEN

Då jag pratade med Jimmy tidigare om alla dessa skuldkänslor jag känner nuförtiden så sa han bara :

"Välkommen till livet som förälder!"

Det är inte bara gentemot Elenor jag har dåligt samvete. Men det är nog den som är mest ångestframkallande! Nu menar jag inte att det är rättfärdigat. Jag menar, jag sköter om och älskar henne precis som en förälder ska och mer därtill. Men det kan vara småsaker som gnager i mig. I Lördags klämde jag hennes finger i vagnen t. ex. Det gick bra, inget blodvite och fingret satt kvar. Men hennes min och det faktum att det tog mig 10-15 sekunder innan jag förstod varför hon skrek gör att jag fortfarande går och tänker på det. Jag får ångest om jag inte tycker mig lekt eller roat henne särskilt mycket en dag. -Om hon varit nöjd och lekt själv så får jag ångest???

Det känns som en betongsugga över bröstet varje gång jag tänker på att hon ska börja på dagis snart. Att jag inte får vara med henne på dagarna och att någon annan ska ta hand om och se efter henne. Hon klarar sig inte utan hennes mamma ju! Förstår dom inte det? Nästa Torsdag ska vi dit och hälsa på. Jag vill fan inte det!!! Eller jo, klart jag vill. Men mitt hjärta skriker NEEEJ!

Jag känner skuld över att jag inte är så perfekt som jag vill vara. Som mamma, sambo, bonusmamma. Att jag inte sköter hemmet som jag önskar. Eller jag önskar nog att vårat samspel när det gällde hushållet skulle fungera bättre än det gör. Jag känner oftast att "Jag gör allting" . Det gör jag inte, det mesta men inte allting, men ju mer jag tänker så desto mindre ser jag det som faktiskt sker. Det blir en ond cirkel och tillslut så rinner det över. För ibland orkar jag inte ens vara hemma men då får jag skuldkänslor över att denna period i mitt liv snart är slut och jag borde ju vilja suga ut varenda sekund av detta.

För er som inte vet så har Jimmy två barn från ett tidigare förhållande. Linnéa 8 år och Josefine 6 år(snart 7).

Jag och Jimmy blev ett par när yngsta, Josefine var 1½ år och jag flyttade in när hon var 2.  Fem år tillsammans och jag har alltid insett att hela den här "varannan vecka- grejen" tär på hans pappa-hjärta. Men det är inte förrän nu jag verkligen förstår mig på det här ständigt dåliga samvetet som förälder. Men jag klarar nog inte ens av att tänka på hur det skulle kännas att vara ifrån Elenor 26 veckor om året. Bara den här ångesten är tillräcklig.

"Välkommen till livet som förälder...Det blir aldrig bättre"

Men helt klart värt det.