BLOTTARE

Det var bara önsketänkande, det här med att jag snart var frisk. Idag har jag alltså varit sjuk i tre veckor. Jag har lagt ut trehundra spänn hos vårdcentralen bara för att få veta att det "bara" är ett virus. Skillnaden mellan virus förkylningar och bakteriella är att bakteriella går att behandla med penicillin och virus går bara att behandla symptomen på. "Härda ut". Men det är ingen liten snorförkylning vill jag skrika i läkarens öra. Jag har provat att jobba, men det går inte. Senast i måndags steg febern igen och PÅ det så slänger vi in lite yrsel också. Farbror doktorn menar att bihålorna är så fulla att det tycker på balansnerven. Eller hur det nu var. Och på tal om Doktorn. Det var faktiskt ingen farbror. Det var en nyutexaminerad ungtupp som följde läkarboken till punkt och pricka. Jag vet nu även att det inte är en stroke jag har fått. Inte för att jag var orolig över det heller. Men nu vet jag, eller han. Jaja nåväl. Som vanligt lyckas jag alltid skämma ut mig.

Det började med att han hipps vipps ville lyssna på hjärtat. Ok, men lirka in den där mojängen innanför tröjan då, tänkte jag. "Dra upp tröjan". (Men vafan, kan jag åtminstone få stå upp så att jag kan ge en illusion om att magen är lite mindre fläskig än vad den är?) Jaha, nähä upp med tröjan var det. "Oj hoppsan vad har vi här då? Om inte ett stycke patte som smitit ur sin kupa. Jefla skit. I tre dagar lyssnade han på mitt hjärta, kändes det som. Jag blev så ställd att jag, istället för att kvickt hala in rymmaren, låtsades som ingenting. Och ju fler sekunder som passerade, desto dummare kändes det att göra det. Dåliga reflexer, minst sagt.

Sen skulle vi ta blodtrycket. Och medan jag sträcker ut min arm och han försöker få den kardborre grejen att stanna kvar på min överarm (och jag tittar åt ett annat håll) så känner jag ett "donk donk" mot min hand. Varpå jag vänder på huvudet och inser att jag har förgripit mig på den stackars läkaren. Min hand har rört vid honom. Vid .....jag men ni förstår. Snabeln. Jag ville gråta. Säkert han också. Jag såg honom framför mig där han satt med knäna uppdragna under hakan hemma i sin dusch och kände sig smutsig.

Eländes elände!

Jag lyckas alltså både flasha och tafsa inom loppet av några minuter. 

Och såklart glömmer jag att be om ett sjukintyg. Så jag blir tvungen att ringa VC dagen efter och de lovar att han ska ringa upp. Det går ytterligare en dag innan han ringer. En bit in i samtalet säger han "Du hade ju en ICA-tröja på dig...........ska jag skriva butiksbiträde då alltså?" 

Han minns alltså. Han minns min tröja och då minns han min förrymda patte också. 

Jag tänker aldrig mer bli sjuk.

google.se