 |
| Det här var det sista min bekymmersrynka behövde för att bli permanent |
Igår hade jag gett mig f-n på att jag var frisk. Jag skulle på jobbet och inte spendera en enda dag till hemma sjuk detta år. Förkylningen kändes mycket bättre, men yrseln ville inte ge med sig. I morse kändes det hyffsat bra. Men efter ett par timmar på jobbet så började jag undra om jag egentligen inte stod på ett skepp ute till havs. Och att det faktiskt var en sju-h-lvetes storm också. Det kändes som att jag tillslut trampade luft och det var helt omöjligt att fokusera blicken. Allt snurrade och jag fick hänga mig över toalettstolen. Så fruktansvärt vidrigt. Jag ville gråta. Inte för att jag var ledsen, men förbannad. Så fruktansvärt arg och less och panikslagen över att jag inte får må bra. Att det inte står i min kontroll.
En av dagarna förra veckan när jag skulle lämna Elenor på dag....förskolan så fick jag frågan:
"Men håller du på att vara utbränd?"
Det kändes som en käftsmäll. (Ha i åtanke att jag är ofantligt duktigt, enligt mig själv inte min sambo, på att tyda dolda meningar och undertoner). Missförstå mig rätt nu. Jag vill inte på något sätt underminera utbrändheten som en faktiskt sjukdom. Jag har själv varit med när min fina, fina mamma stått som ett urholkat träd och inte vetat vilket dag det varit. Hur många dagar hon sovit eller hur man klarar av de mest basala vardagssysslorna. Jag vet att det finns. Men jag är också fullt medveten om att det är väldigt vanligt att folk tror att det är rent påhitt. Och att uttrycket missbrukas.
När frågan ställdes hörde jag bara "Men sluta vara låtsassjuk nu då, latmask". Det är en av anledningarna till att jag fullkomligt hatar att vara sjuk. Jag inbillar mig att alla tror att jag låtsas. Eller att INGEN fattar HUR jävla dålig jag är. Det är säkert ett resultat av att jag i barndomen flera gånger faktiskt gjorde det. Låtsades.
Att jag höll termometern nära sänglampan. Att jag t.o.m kletade tandkräm i armhålorna för att någon smart person inbillat mig att det kunde framkalla feber. Att jag låtsades ha magknip för fröken så att pappa skulle hämta mig på lågstadiet. (vilket jag lade av med ganska fort då jag insåg att ingen av mina föräldrar var såna föräldrar som stannade hemma för Vård Av Barn. Utan var jag sjuk fick jag ligga under ett skrivbord på deras jobb. Helt sant, och jag håller det inte emot dem Och var jag egentligen frisk så var det inte det lättaste att ligga still därunder. Men var jag riktigt sjuk så kunde jag inte bry mig mindre vars jag låg. Jag tycker att det var coolt gjort av dem. Ska tilläggas att mina föräldrar alltid haft sjuuuukt hög arbetsmoral. Som min far som jobbade sig igenom hela sin cellgiftsbehandling. Men det är en annan historia)
Sen ska jag väl inte sticka under stolen med att jag själv har fnyst ett antal gånger åt andras "sjukdomar". Ok, det blev ungefär hundra sidospår där. Men nu är jag tillbaka. Jag tog mig igenom min fyra timmars arbetsdag men att köra bil i rondeller när man är yr är inget jag rekommenderar. Nåväl, väl hemma ringde jag återigen VC (Kommer att slå nytt rekord i träffa-läkar-kostnader. 500 spänn på en månad.) Och det verkar inte bättre än att jag har virus på balansnerven. Vilket kan orsakas av både förkylningsvirus och herpesvirus (inte mutt-herpes). Check och check! Men nu vägrar jag gå hemma mer. Jag spyr snart på dessa väggar (Jag spyr nog vars än jag är eftersom det alltid varit min första reaktion på illamående. Mina kompisar har alltid skrattat åt att jag spytt åt minsta lilla. Skräckfilmer t.o.m!). Och vila är faktiskt det sista man ska göra när man drabbats av det. Det går inte att vila bort. Man ska försöka att hålla sig i rörelse och under kontrollerade former försöka reta yrseln för att hjärnan ska kunna återanpassa sig fortare.
Men imorgon har jag bytt mig till att börja klockan 15:00 för att undvika kassan i största möjliga mån, eftersom att jag omöjligt kan fokusera blicken mellan kassan, kunder, varor och vända mig om för att hämta tobak, post eller apoteksvaror. Om jag inte vill spy på bandet eller ramla omkull in i tobaksskåpet. Fast å andra sidan. Ska nån göra det, så är det ju jag.
 |
| google.se |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar