SUPERWOMAN?

Jag beundrar er
. Eller gör jag det?  Jag tänker på er/de som ger sken av att vara supermorsor.

Ni som har fantastiska väluppfostrade barn, som älskar broccoli. Som bakar surdegslimpor och aldrig drabbas av sötsug. Som tränar varje dag och tycker att det är kul. Som varje dag gör en god gärning och tar sig an ett projekt. Som startar en tvätt/hänger/tumlar/viker in i garderoben utav bara farten utan att egentligen tänka på att ni gjort det. Som aldrig blir helt ursinniga på sin karl för att han är just det- en karl! Som tar hand om er själva och alltid har nyrakade ben och nytvättat hår.

Finns ni? Eller är det något jag inbillar mig?
Läste en gång i en MAMA-tidning om det s.k "facebookskrytet" Där vi/de skriver om hur fantastiska barn/män/vänner  vi/de har. Hur bra vi/de presterar och hur lyckliga vi/de är jämt. Därför tycker jag att det är roligare att skriva hur jävlig dag jag haft! Hur allt går åt helvete och hur mycket jag skämt ut mig. Jimmy tycker ofta att jag överdriver och tar i ibland. Men det tycker jag att man ska. Syftet är ju isf att roa och pigga upp någon annan till skratt. För det är väl ingen som egentligen mår bättre av att läsa/höra hur allt är sockersött och alldeles alldeles underbart hela jävla tiden?????  
Nä våga bju!
När jag tänker efter så avundas jag inte alls er/de som utger sig för att vara supermorsor som försöker få oss att tro att ni vaknar med perfekt applicerad mascara, aldrig har mörka ringar under ögonen och alltid lagar hälsosam kost som hela familjen älskar! Ni måste ha det besvärligt ni också. Ingen är perfekt. Man kan vara underbar ändå.