TILLSVIDARE

Vinter-rusk-mys-låt

SOME DIE YOUNG

Jepp. Nu har det alltså hänt. Det som jag trodde var minst 10 år bort. Mina första gråa hårstrån. Det skedde på jobbet och jag tjöt rätt ut "Men jag är ju bara 27 åååår?!!" Jag blev fullkomligt chockad, skärrad, förvånad, arg, ledsen, förnärmad och förtvivlad. Jag skulle hem och färga håret på stört.
När jag kom hem hade jag lugnat ner mig och började tänka. "Men är du inte djupare än så? Än att du får hybris över några gråa hårstrån?" Det är väl ändå ingen som sett min naturliga hårfärg sen jag var 14 år. Varför skulle jag bry mig nu? Förutom att jag kommer få färga håret oftare än jag tänkt och förmodligen inte kunna vara mörkhårig så länge som jag hade tänkt heller. Klart att det känns jävla orättvist att jag skulle bli kärring i förtid, men är det någon som kan bära titeln med högburet huvud så är det väl ändå jag?

Jag bleker tänderna istället. Ja må va kärring, men då ska jag då ha vitast tänder iallafall.

Ni kan väl (anonymt, om ni så vill) ta tillfället i akt och berätta när ni fick era första gråa??

Jag kommer bli så jäkla besviken om ni inte delar med er nu! Och dra gärna bort ett par år ;-)

TJOCK VS. GLAD

Jag bantar. Som fan. Vilket resulterar i att jag är trött, har ont i huvudet och ingen energi alls. Förutom till att mörda saker. Ingen lchf här inte, nu är det lågkalori. Skitdumt, jag vet.

Så kan det gå när ingen svarar.

Men jag fick paniken. Och det enda alternativet var att ta fram kniven och börja karva. Det kändes för kladdigt. Igår sov jag till 10. Tog en lur vid ettiden. Gick och lade mig klockan 17 och sov till 08:30 i morse. Tror att jag ska öka energiintaget en smula va?
Jaja, jag återkommer förhoppningsvis, lite gladare, lite smalare och lite pratgladare.

VAMPYRER, VARULVAR & KALAS

Eftersom jag fick frågan om jag ville följa med barnens mamma på bio på Lördag för att se sista delen av The twilight saga, så kändes det givet att färska upp minnet med föregående film på fredagskvällen!

Lördagen blev dock väldigt hektisk. Hade inte gjort lika mycket om både jag och Jimmy fått vara friska men det verkar var lite för mycket begärt dessa dagar. 

Eftersom jag tidigare under veckan gått med på att komma in på jobbet och göra tre exotiska plankor så fick jag rusa in dit och hacka och skiva i vild förtvivlan. Medan sambon ringde och frågade hur lång tid det kunde ta egentligen?
Järnet hem och försöka få i den minsta lite lunch medan jag målade mascara med ena handen. Jag tror att det var stressen som gjorde att tempen visade 38.2 grader då. Skitsamma.

 In till stan och varva ner i biosalongen! Första gången jag sett en film klockan 13:00, utan att det varit en barnfilm. Och varför inte? Det kommer jag göra fler gånger! Ila hem sedan och ta fram och stryka kläder åt mig, Jimmy och Elenor som skulle vidare till stöcksjö på 75-års kalas. Lilla morfar skulle få sig en liten överraskningsfest i hemmet. Elenor (och jag ;-) ) drog ner medelåldern markant. Massor med go mat och mer än 10 sorters hembakade kakor pressades ner i jeansen!
Väl hemma klockan 21, efter en cocillana-shot så somnade jag samtidigt som Elenor!
Sambon drog vidare om kom hem klockan 08:00 i morse. Tror att strykjärnet från gårdagen kommer väl till hand idag också.

Ingen rast ingen ro. Ibland får man passa på att njuta medan man kan!!
Och om ni försöker hitta ofräscha kvinnospår i trosorna så kan ni lägga ner. Dem var heelt nya! Lix pix!

THE MADNESS CONTINUES

Det här var mitt fjärde försök i att hinna ett bröd som barnen vill äta. Fråga mig inte varifrån denna hastiga strävan efter barns godkännande kommer ifrån! Något helt nytt för mig! Tror det blev bra iaf, men än så länge har inget kommit hem för att provsmaka. Känner mig som en tävlande i nått Gordon Ramsey program! Nervös.

DET HÄR MED FAMILJ ALLTSÅ

Jag må älska dem ändlöst. Vore det inte för dem vore jag nog fullkomligt förslappad och uttråkad eller utvilad och tillfreds. Beslutet att skaffa familj är nog det enda beslut man aldrig ångrar även under motgångar. Men en ramsa som både jag och sambon ramsar när tålamodet och orken tryter är " det blir inga fler barn det blir inga fler barn det blir inga fler barn". Ni som tycker att småbarnsåren är tuffa-VÄNTA TILLS RACKARNA LÄR SIG PRATA OCH ARGUMENTERA!!!! Sambon körde precis med ett"unga dam"- åt mellersta. Jag kissade nästan ner mig. Fick en arg blick i retur. Jag i min tur härmade hennes sätt att prata genom att stoppa tungan framför nedre tandraden och glo storögt! Jag borde vinna pris i föräldraskap!

HÅLL IGÅNG!

Morgonpasset i P3 får mig alltid att skratta högt

Gah! Jag är så seg! Jag försöker hålla igång, men det är som att jag har bly i röven och hur jag än försöker streta emot så hamnar jag i soffan framför serier. Jag tog mig ut på en promenad i morse och till personalmöte kl 12. Men däremellan så är det som att benen viker sig. Jag är latare än någonsin. Jag måste rycka upp mig! Eller, ska jag njuta av att kunna göra detta nu? Aah vaf-n, jag njuter då! Jag gör det för att ni drömmer om att kunna göra det! Jag gör det för er skull!

BAKMANI

Idag blev det morotsbrödbak efter en snabb tripp på affären för att införskaffa mer jäst. Och vilket bröööööd!!! Ni kanske har märkt att mitt LCHF-tänk har definitivt lagts på is. Jag irriterar mig så fruktansvärt på att bröd är så dyrt dock. Och i denna familj är det inte helt ovanligt att halva limpor glöms bort och promenerar ut ur huset själva när det blivit tillräckligt gröna. Sen är de ju fyllda av skit också. Inte för att jag är en sån som bryr mig om sånt i normala fall. Men att baka eget bröd känns ändå så mycket nyttigare. Men framförallt så mycket godare!! Och faktiskt mycket roligare när man står helt allena i sitt eget kök och lyssnar på radio västerbotten, samtidigt som man fnyser åt vilka människor som ringer in till programmet och gnäller om ditten och datten. Jag tror jag fortsätter med baket imorgon också. Frysen ska fyllas! För innan jag får denna möjlighet igen så är jag väl pensionär.

HELGEN SOM VAR

Helgen som gick var händelserik. Vi fick nya spisen installerad på fredagen. Vilken känsla att kunna laga mat som normala människor. Annat folk än oss som försökt sig på att laga mat på denna spis har hörts svära långa ramsor över att den levt ett eget liv. På kvällssidan begav vi oss ner på bråvalla för att titta på Linnéas innebandyträning. Där satt jag och surrade med barnens mamma som följt Linnéa. Elenor lekte med systrarnas lillebror Sigge. Efter träningen åkte vi allihop ner på ICA för inhandling och diverse fredagsmys-förnödenheter. Vilken syn. Snacka om familjen Annorlunda. Där stod vi vid chipshyllan, fyra vuxna och fyra barn, den ena högljuddare än den andra, och försökte komma överens om vilka chips som var bäst. Folk tittar och, tror jag, imponeras av denna familjära känsla som vi ändå lyckats jobba oss till. För det har inte alltid varit så familjärt. Men när man lyckats lägga bitterhet, avundsjuka och fördomar åt sidan så kom det liksom naturligt. Det märktes att tjejerna trivdes med alla sina föräldrar och syskon omkring sig, så innan vi ens hunnit hem och innanför dörren så ringde telefonen. "Vill ni komma på middag hos oss imorgon?" Klart vi ville det!

Så Lördagkvällen spenderades i gott sällskap med helt underbar mat! Barnen var snälla glada och väldigt högljudda. Alla försökte få en syl i vädret och bidra med sitt för att sticka ut mest! Men stämningen var god och kvällen lyckad. Det var inte sista gången. Nästa gång blir det vår tur att försöka toppa denna festmåltid. Får nog dra mitt ess ur skjortärmen och brassa på en tjälknöl.

 

I Måndags drog jag igång projekt "fylla-frysen-med-nybakt-bröd". Frukostkakor och rågkaka blev det! Jag måste försöka hålla mig sysselsatt och igång för att bli av med yrseln. I försök att provocera fram den och sedan bara härda ut den. Att sitta på hela ryggen löser inga problem. Inga yrselrelaterade iaf. Så promenader och hushållssysslor är det jag får roa mig med nu. Och försöka nonchalera den så gott det går. Elenor får spendera några timmar på dagis och jag får ägna mig åt mig själv. Inget ont som inte för något gott med sig? Eller? Sen är det bra att jag lyckas komma ikapp de delar av hushållet som halkat efter p.g.a. tidigare sängliggande. Det går fort.

HAHAHAHAHAHA!!!!!!!

Jag håller på att förlora förståndet. Jag väger mellan att ta en snara och gå ut i garaget, och att skratta hysteriskt åt eländet. KRISTALLSJUKA?? Vad f-n är det? Och varför, VARFÖR har jag fått det??
Det var alltså inte virus på balansnerven. Jag bönade och bad (martyr much?) att få stanna på¨jobbet. Och vad skulle chefen säga? Om jag skulle vara på jobbet så skulle jag ner i kassan. Åtminstone när det var lugnt. 40 minuter , sen studsade jag mellan skeppen(hyllorna kallas så) in på lagret och vidare över till läkaren (ja den läkaren. Men denna gång hade jag förankrat tissarna ordentligt och på mig ett urringat linne för att slippa dra upp tröjan och visa degmagen. Han lyssnade väääldigt länge på hjärtat. Kanske i hopp om att något skulle trilla ut igen? Nej då,  skämt åsido. Han var otroligt professionell, vänlig och öm. Tror jag det, jag tog ju honom på snasen sist!. Men idag hade jag full koll på vars jag hade händerna) Han vände, vred och böjde mig om möjligt ännu snurrigare.  Då fick jag inse mina begränsningar eftersom hjärnan och tankeförmågan fullkomligt lägger ner för att koncentrera sig på att hitta någon form av balans igen. Så jag ligger hemma, sjukskriven. igen. Eller fortfarande. Jag har fått FRIKORT nu. Hur overkligt är det?
Ja, jag har bestämt mig för att skratta åt eländet och försöka göra det bästa av situationen och verkligen fokusera på att bli frisk. Jag ska träffa läkaren igen på fredag för att börja behandlingen, som går ut på att man gör vissa rörelseövningar för att försöka skramla kristallerna på plats igen.
Nu ska jag ligga blixtstilla en stund tills rummet sluta gunga. Sen ska jag krypa iväg och hämta barnet.

SOL UTE, SOL INNE, SOL I HJÄRTA, SOL I SINNE

Sol och frost blir en bra kombination. Underbar känsla att faktiskt njuta av att se solens strålar istället för att irritera sig över att den reflekteras i tvn. Jag har haft tre bortkastade veckor av mitt liv nu och ser fram emot att få komma tillbaka till verkligheten

MEN VARS TOG DU VÄGEN?

Åh vad jag saknar att stå på scen..............och njuta av det

HOPPLÖST (ett parantes inlägg)

Det här var det sista min bekymmersrynka
behövde för att bli permanent

Igår hade jag gett mig f-n på att jag var frisk. Jag skulle på jobbet och inte spendera en enda dag till hemma sjuk detta år. Förkylningen kändes mycket bättre, men yrseln ville inte ge med sig. I morse kändes det hyffsat bra. Men efter ett par timmar på jobbet så började jag undra om jag egentligen inte stod på ett skepp ute till havs. Och att det faktiskt var en sju-h-lvetes storm också. Det kändes som att jag tillslut trampade luft och det var helt omöjligt att fokusera blicken. Allt snurrade och jag fick hänga mig över toalettstolen. Så fruktansvärt vidrigt. Jag ville gråta. Inte för att jag var ledsen, men förbannad. Så fruktansvärt arg och less och panikslagen över att jag inte får må bra. Att det inte står i min kontroll.
En av dagarna förra veckan när jag skulle lämna Elenor på dag....förskolan så fick jag frågan:
"Men håller du på att vara utbränd?"

Det kändes som en käftsmäll. (Ha i åtanke att jag är ofantligt duktigt, enligt mig själv inte min sambo, på att tyda dolda meningar och undertoner). Missförstå mig rätt nu. Jag vill inte på något sätt underminera utbrändheten som en faktiskt sjukdom. Jag har själv varit med när min fina, fina mamma stått som ett urholkat träd och inte vetat vilket dag det varit. Hur många dagar hon sovit eller hur man klarar av de mest basala vardagssysslorna. Jag vet att det finns. Men jag är också fullt medveten om att det är väldigt vanligt att folk tror att det är rent påhitt. Och att uttrycket missbrukas.
När frågan ställdes hörde jag bara "Men sluta vara låtsassjuk nu då, latmask". Det är en av anledningarna till att jag fullkomligt hatar att vara sjuk. Jag inbillar mig att alla tror att jag låtsas. Eller att INGEN fattar HUR jävla dålig jag är. Det är säkert ett resultat av att jag i barndomen flera gånger faktiskt gjorde det. Låtsades.
Att jag höll termometern nära sänglampan. Att jag t.o.m kletade tandkräm i armhålorna för att någon smart person inbillat mig att det kunde framkalla feber. Att jag låtsades ha magknip för fröken så att pappa skulle hämta mig på lågstadiet. (vilket jag lade av med ganska fort då jag insåg att ingen av mina föräldrar var såna föräldrar som stannade hemma för Vård Av Barn. Utan var jag sjuk fick jag ligga under ett skrivbord på deras jobb. Helt sant, och jag håller det inte emot dem Och var jag egentligen frisk så var det inte det lättaste att ligga still därunder. Men var jag riktigt sjuk så kunde jag inte bry mig mindre vars jag låg. Jag tycker att det var coolt gjort av dem. Ska tilläggas att mina föräldrar alltid haft sjuuuukt hög arbetsmoral. Som min far som jobbade sig igenom hela sin cellgiftsbehandling. Men det är en annan historia)

Sen ska jag väl inte sticka under stolen med att jag själv har fnyst ett antal gånger åt andras "sjukdomar". Ok, det blev ungefär hundra sidospår där. Men nu är jag tillbaka. Jag tog mig igenom min fyra timmars arbetsdag men att köra bil i rondeller när man är yr är inget jag rekommenderar. Nåväl, väl hemma ringde jag återigen VC (Kommer att slå nytt rekord i träffa-läkar-kostnader. 500 spänn på en månad.) Och det verkar inte bättre än att jag har virus på balansnerven. Vilket kan orsakas av både förkylningsvirus och herpesvirus (inte mutt-herpes). Check och check! Men nu vägrar jag gå hemma mer. Jag spyr snart på dessa väggar (Jag spyr nog vars än jag är eftersom det alltid varit min första reaktion på illamående. Mina kompisar har alltid skrattat åt att jag spytt åt minsta lilla. Skräckfilmer t.o.m!). Och vila är faktiskt det sista man ska göra när man drabbats av det. Det går inte att vila bort. Man ska försöka att hålla sig i rörelse och under kontrollerade former försöka reta yrseln för att hjärnan ska kunna återanpassa sig fortare.
Men imorgon har jag bytt mig till att börja klockan 15:00 för att undvika kassan i största möjliga mån, eftersom att jag omöjligt kan fokusera blicken mellan kassan, kunder, varor och vända mig om för att hämta tobak, post eller apoteksvaror. Om jag inte vill spy på bandet eller ramla omkull in i tobaksskåpet. Fast å andra sidan. Ska nån göra det, så är det ju jag.

google.se

Det här är helt sant. Men jag måste hålla för bilden ovan med ena handen medan jag skriver. Fy f-n så det snurrar.

BLOTTARE

Det var bara önsketänkande, det här med att jag snart var frisk. Idag har jag alltså varit sjuk i tre veckor. Jag har lagt ut trehundra spänn hos vårdcentralen bara för att få veta att det "bara" är ett virus. Skillnaden mellan virus förkylningar och bakteriella är att bakteriella går att behandla med penicillin och virus går bara att behandla symptomen på. "Härda ut". Men det är ingen liten snorförkylning vill jag skrika i läkarens öra. Jag har provat att jobba, men det går inte. Senast i måndags steg febern igen och PÅ det så slänger vi in lite yrsel också. Farbror doktorn menar att bihålorna är så fulla att det tycker på balansnerven. Eller hur det nu var. Och på tal om Doktorn. Det var faktiskt ingen farbror. Det var en nyutexaminerad ungtupp som följde läkarboken till punkt och pricka. Jag vet nu även att det inte är en stroke jag har fått. Inte för att jag var orolig över det heller. Men nu vet jag, eller han. Jaja nåväl. Som vanligt lyckas jag alltid skämma ut mig.

Det började med att han hipps vipps ville lyssna på hjärtat. Ok, men lirka in den där mojängen innanför tröjan då, tänkte jag. "Dra upp tröjan". (Men vafan, kan jag åtminstone få stå upp så att jag kan ge en illusion om att magen är lite mindre fläskig än vad den är?) Jaha, nähä upp med tröjan var det. "Oj hoppsan vad har vi här då? Om inte ett stycke patte som smitit ur sin kupa. Jefla skit. I tre dagar lyssnade han på mitt hjärta, kändes det som. Jag blev så ställd att jag, istället för att kvickt hala in rymmaren, låtsades som ingenting. Och ju fler sekunder som passerade, desto dummare kändes det att göra det. Dåliga reflexer, minst sagt.

Sen skulle vi ta blodtrycket. Och medan jag sträcker ut min arm och han försöker få den kardborre grejen att stanna kvar på min överarm (och jag tittar åt ett annat håll) så känner jag ett "donk donk" mot min hand. Varpå jag vänder på huvudet och inser att jag har förgripit mig på den stackars läkaren. Min hand har rört vid honom. Vid .....jag men ni förstår. Snabeln. Jag ville gråta. Säkert han också. Jag såg honom framför mig där han satt med knäna uppdragna under hakan hemma i sin dusch och kände sig smutsig.

Eländes elände!

Jag lyckas alltså både flasha och tafsa inom loppet av några minuter. 

Och såklart glömmer jag att be om ett sjukintyg. Så jag blir tvungen att ringa VC dagen efter och de lovar att han ska ringa upp. Det går ytterligare en dag innan han ringer. En bit in i samtalet säger han "Du hade ju en ICA-tröja på dig...........ska jag skriva butiksbiträde då alltså?" 

Han minns alltså. Han minns min tröja och då minns han min förrymda patte också. 

Jag tänker aldrig mer bli sjuk.

google.se