JAG BRYTER IHOP

Det har väl knappast undgått er att jag är förkyld och har ögoninflammation? Men är det synd om mig för det? Knappast. Sånt är livet kan man tycka. Men idag har min käre käre sambo dragit ut en tand. Vilket gör att jag snart kommer drämma in mitt eget huvud i väggen snart. Upprepade gånger. Jag bryter ihop av allt gnäll. Varje gång han är sjuk så är han sjukare än någon annan någonsin varit. Det är så synd om honom tycker han och gnäller sig till medlidande. Nu har han alltså dragit ut en tand. Vem har inte gjort det? Men givetvis är det samma visa denna gång. Det är mer synd om honom än någon annan som någonsin dragit ut en tand tidigare. "Är det här normalt?" "ååååh vad ´det blöder.." etc. etc. Har jag fått någon sympati alls under den gångna veckan? Jag tror inte ens han reflekterar över att jag är hemma sjuk. "Du är ju ändå hemma imorgon, då kan väl du göra det här (så jag slipper, underförstått)" Nu har dessutom Linnéa blivit förkyld med hosta och feber så hon ska vara hemma.  Vi (tjejer, kvinnor, mammor, damer, tanter) förväntas vara några slags superhjältar med hemliga superkrafter som ändå orkar med alla hushållssysslor och barnskötsel trots sjukdom. Men har man dragit ut en tand (och är man, förstås)- Nej då slutar jorden att rotera runt sin bana. Allt fokus på honom. Jag hoppas jag blir man i mitt nästa liv. Fy satan, vad jag ska mjölka ur mina nya oförmågor då.
Annars har vi varit på biblioteket en sväng. Jag provar en ny författare, och Linnéa har lånat filmer som hon kan plöja imorgon. Elenor har lånat Mamma mu och kråkan.

Jag förstår inte att det ska vara så otroligt mysigt där. Vad är det som gör det? Det luktar så gott och påminner om barndomen. Jag ska inte lura er att tro att det var så mysigt att åka med Elenor som jag hade hoppats. Jag sökte febrilt efter en ny författare och Elenor levde rövare. Kastade en bok och styrde runt en bok-back. Vi hotade med "tanten blir arg" och pratade med låga röster. Då drämde hon på sin mor med sin lilla handväska. Men men, man ska nog inte ta mig sig småbarn till bibliotek om man har egna ärenden dit. Speciellt inte om man inte vet vad man söker. Jag ryckte tillslut två böcker i farten. Nästa gång ska jag åka dit själv och ta god tid på mig. Kanske t.o.m. sätta mig i en av de inbjudande fåtöljerna? Har det kaffe där? Det vore ju OPTIMALT! Jag älskar tystnad. Alla former av begreppet. Ljudlöst, mute, dämpat, dovt, stilla. Jaha? Vilket liv du har skaffat dig då! Tänker ni. Men det är nog kontrasterna som gör det. Hade jag det tyst runt omkring mig jämt så hade jag inte uppskattat det lika mycket. Själv är jag ju en rätt så högljudd människa.
Nu kom sambon med ett ljuvligt förslag.
"Ska vi gå och lägga oss och läsa?"
Han har inte gnällt nu på ett par timmar så då tycker jag om honom igen.

Godnatt