Liksom många andra så var jag expert på barnuppfostran innan jag fick egna (och "andras") barn. När jag fick två bonusbarn så tyckte jag mig ändå kunna mycket inom ämnet. Nu med ett eget så känner jag mig helt "clueless" ibland. Det är så lätt att tycka saker, svårare att genomföra och vara konsekvent! Som det här med att leka med sina barn. Innan några barn alls, tyckte jag att det var en självklarhet att barn skulle kunna roa sig själva. Tyckte mest det såg fånigt ut när föräldrarna satt på golvet och lekte. Nu menar jag inte sådant som att t. ex läsa en bok, utan lek-leka. När jag fick två bonusbarn märkte jag att ju mer vi lekte och "hjälpte" dem med sina lekar, desto mindre fantasi fick de. Med Elenor känns det nu väldigt viktigt att hon får leka själv, speciellt eftersom hon varannan vecka är ensamt barn på eftermiddagarna. Men vad gör jag?
Jo, jag leker!
Jag låter mig hunsas och köras med.
Sätt dig där, lägg dig där, kasta mig ner i sängen, igen, igen, IGEN, IGEEEEEN!!!
För att mitt hjärta smälter ibland. När hon ber så snällt, är så go och mysig och oemotståndlig. Men den känslan vara aldrig för evigt. Ja, oj då så hemskt det lät då, men det är faktiskt så. Hon är inte oemotståndlig konstant hela tiden. Jag blir less och tycke mig har vettigare saker att ta itu med. Så när jag väl reser mig upp och säger "Nu ska mamma gå ut till köket en stund, nu kan du leka själv" så brakar helvetet lös. Då kan jag ångra mig att jag ens lekt 10 sekunder! Jag vill verkligen att hon ska vara trygg i sig själv kunna leka själv och ändå veta att mamma älskar mig lika mycket för det. Hur gör man för att uppnå det nu då? Ska man måste vänta på betyget för sitt föräldraskap tills barnen är vuxna?
Läggningen gick dock ganska bra ikväll. 40 minuter tog det innan hon somnade. Det tycker jag är bra. Allt är relativt. Första dagen på förskolan ( tänk att det ska kännas så himla onaturligt att säga förskolan istället för dagis?) avklarad. Likaså första dagen på jobbet. Jag ser mest fram emot att få somna utan att snurra i 2-3 h p.g.a myror i benen (eller maskar som jag brukar beskriva det som) Eftersom jag har ett jobb där jag går och står så mycket om dagarna så känner jag direkt i benen när jag haft det för lugnt och skönt. Krypningarna kommer alltid vid läggdags. Och eftersom jag för tillfället är allergisk mot motion och träning så har detta skett större delen av semestern. Jimmy har fått massera och stretcha mina ben i timmar under dessa veckor. Känner även att jag hunnit med hemmet och verkligen kan få njuta av lite egentid ikväll. Jimmy jobbar eftermiddag och även om jag saknar honom när tålamodet tryter ibland så är det helt underbart att få sitta helt ensam i det tysta mörkret......
Välkommen vardagen.......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar