Jag hatar att ligga ensam och sjuk. Man måste resa sig för att hämta saker och passa upp på sig själv. Annat var det som barn. Eller egentligen som tonåring och ungdom. Som barn låg jag på mammas jobb, på en bädd, inne på hennes kontor, under skrivbordet. Så var det att vara egen företagare. Under låg och mellanstadiet så bodde jag nästan där. Jag hade ett eget skrivbord där jag fick göra läxor. Jag satt i spelhörnan och såg på eftermiddagssåporna och så var det ju så mycket närmare att gå till någon kompis därifrån istället för från andra sidan e4:an.
När mamma lade ner sin verksamhet och sålde huset och skaffade sig nya arbeten så tog hon igen allt. Det finns ingen som är bättre på att tycka synd om än mamma. Det hände väl någon gång att man låtsades var sjuk en dag extra bara för att det var så mysigt att ligga i soffan och bli ompysslad.
Jimmy sover ju hela dagen. Så då är det fasligt svårt att tycka synd.
Farfar och Linnéa( Linnéa har varit där på dagarna nästan hela sin sjukperiod) kom och hämtade busfröet i morse för att ta henne till dagis klockan 10. Gissa om hon blev lycklig då hon såg Linnéa. Farfar också förstås men jag riktigt ser hur det bubblar i magen då hon ser sin syster. Hoppas bara att det gick bra att skiljas igen.
Åh jag måste få nåt i magen känner jag. Men jag är inte sugen. Jag svettas.
Var helt övertygad om att jag skulle vakna feberfri imorse men den låg på stadiga 38,6 grader.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar