FÖRLAMAD AV SKRÄCK.

Nu kommer ett sånt här tabuämne. Spöken, andar, energier, livet efter döden. Kalla det var ni vill. Vissa tror på det, andra inte. Vissa tror på allt andra tror att det vara blir svart då man dör. Jag tror inte att det blir svart. Men jag tror kanske inte direkt på att det vara är osaliga andrar som fastnar när de har ouppklarade affärer. Jag vet kanske inte riktigt vad jag tror på exakt men jag tror likväl.

Jag hade en kund som kom fram till mig och frågade om jag hade hört ifrån pappa Lennart något på sistone. 

Vad svarar man på det? Näe?? Borde jag det?

Då berättade han om att han en dag i somras känt ett tvång att sätta sig på cykeln. Han cyklade och cyklade. Mot stugområden och svängde in på en grusväg där han aldrig tidigare varit. När möttes han av en kvinna som stoppade honom. Hon förklarade att hon hade en kvinna med sig som var väldigt påstridig och som absolut skulle prata med mannen på cykeln. Hon var hans bortgångna fru. Hon berättade vad hon ville ha sagt. Att hon brukar ligga bredvid honom i sängen om nätterna. "Har du känt det?" "Nej inte då...svarade mannen" "Hon står bredvid dig just nu, känner du det?"

Och i det ögonblicket blev han alldeles varm i hela kroppen. Och rörd. För han sa sig känna. Och tårarna strömmade ner för kinderna. 

Jag blev lite fundersam om hans förfrågan om min pappa. Var det bara en inledningsfras för att få berätta om sin upplevelse. Förmodligen. Men lite underligare tyckte jag nog att det var då samma kvinna som stoppat honom efter grusvägen bara ett par timmar senare dyker upp  butiken. Vi hälsade bara glatt på varandra och mer var det inte med det. 

Men senare på kvällen. Somnade jag tidigt på sängen, med kläderna på. Jag som bara skulle vila lite. Men sen tycker jag att jag ligger vaken. Jag känner hur någon står bakom mig. Nära. Jag kan inte med rätta ord beskriva vilka krafter som slet i hela mitt väsen. 

Jag kände mig stekhet över hela kroppen och hade gåshud på varje cm av min hud. Jag blev livrädd och försökte säga "Sluta". Jag försökte vända mig om för att sjasa bort det. Men det gick inte. Jag fick inte fram ett ord. Jag var helt förlamad. Sen försvann det. Bara för att komma tillbaka lite senare och jag känner exakt samma sak en gång till. Fullkomligt livrädd och gåshud överallt. Sen sov jag alltså till 05:30 på morgonen därefter.

Var det bara en dröm? Jag har ingen aning. Jag vet bara att det var så fruktansvärt verkligt och jag ansåg mig verkligen vara helt klarvaken. Men vakendrömmar har man ju haft förut. Men att allt detta händer under samma dag, kan ju tyckas vara lite absurt? Eller? Kanske inte. 

Jag bara berättar.

google.se