ÅNGEST TILL TUSEN

Bullarna blev helt fantastiska. Men min briljans i köket idag överskuggades snart av en otrevlig olycka.

Vi tog med oss en bullpåse över till farfar i hopp om en kaffetår och för att se att klarade sig nu och inte var ledsen över att farmor är i Turkiet med väninnorna. Han mådde bara bra. 

Men precis när vi sagt hejdå och stängt dörren så ramlar Elenor.

Handlöst.

Rakt ut för trappen.

Landar mitt på huvudet.

Slår en otäck kullerbytta, som får hennes lilla nacke att pressa sin förmåga att böja sig bakåt.

Skrapar upp ansiktet.

Blod.

Världens fläskläpp.

Jag ville bara skrika rätt ut i vild förtvivlan. Jag ville grina och få panik. Men så får man inte göra längre. Nu måste man vara tapper och ge tröst och trygghet. Så det var precis vad jag gjorde också. Men inombords grät jag  lika mycket som hon.

Men gråten gick över ganska fort. Hon var rätt chockad. Vi oroade oss för hjärnskakning, men hon piggnade på sig efter nån halvtimme. Vi stannar hemma imorgon också. Nu är det dubbelsynd om henne. 

Dock ska jag infinna mig på personalmöte en tväris mitt på dagen. Ska bli väldigt intressant.

Nu ska jag försöka sova. Om ångesten bara ville ge med sig. 

"Vad är du för en mor??"..."Låter ditt barn halvt slå ihjäl sig"...."Du skulle nog kört in henne till akuten"...."Tänk om hon får en propp i hjärnan inatt medan du sover gott"

Tyst!!