tisdag 4 september 2012

EN STUNDS STILLHET

Börjar kl 12 idag och har precis lämnat E på förskolan. Det betyder 1½ h fritid. Jag skulle kunna gör nån nytta. Men det kändes inte aktuellt. Jag tror jag skriver en lista till Jimmy att ta hand om istället. Vi är ju lediga imorgon så då finns både tid och möjlighet. Sen om viljan infunnit sig återstår helt enkelt att se. Igår hände en sån sjuk grej. Eller det hände inte igår, jag upptäckte det igår.

Jag hade en massa prydnadsfrukt liggandes i en påse hemma, så förra veckan tänkte jag att jag tar det till jobbet och gör nått form av stilleben av det i fruktavdelningen. Sagt och gjort. Men  igår när jag kom dit så var det borta. Jag hade alltså lagt 6-7 st frukter (banan, äpple, päron och plommon) i en flätad korg ganska svåråtkomligt. Bara för att det skulle se lite fint ut.
Men igår var alltså allt borta. Hittade en banan som var fullkomligt söndertuggad...................
Chefen sa att kunderna trott att det var bjudfrukt.
Vilket jag hade svårt att tro, för att om vi har bjudfrukt så brukar det för det första vara lite mer lättillgängligt OCH så brukar det stå "Varsågod!" Men låt oss säga att någon trott att det ändå var frågan om bjudfrukt så.......brukar man inte skala bananen innan man sätter tänderna i den?? T.o.m. aporna skalar bananerna innan de äter dem. Men inte kunderna på ica tydligen.

Oj, nu kände jag att jag gick över gränsen litegrann. Men jag lever lite farligt och låter det stå kvar. Jag tycker faktiskt om majoriteten av våra kunder. Vi har en väldigt bra relation med de flesta! Förutom såna som ställer sig och skriker "Din jävla cp-unge" åt personalen i posten. Såna kunder får man bära ut i öronen.

Det var någon som sa åt mig igår att "Man måste utgå från att alla är idioter". Men det känns ju alldeles för tragiskt!
Men mitt fina stilleben av prydnadsfrukt är alltså en minne blott. Jag försökte ju iaf. Jag tror att jag ska ställa fram en stor bricka med uppskurna (riktiga) meloner idag och bjuda på. Så att den stackare som gick runt med frigolit i munnen sist får en ny chans.

google.se

2 kommentarer:

Sandra sa...

Men på riktigt! Jag blir alldeles matt.

linda sa...

Eller hur?! Först kände jag mig rasande för att det ens var möjligt, sen kände jag mig bara tom och uppgiven! Man får aldrig sluta att förvånas. Jag saknar dig!

Skicka en kommentar