TILL MINNE AV SARA LAAKSONEN

Min första bästa bästa kompis hette Sara Laaksonen. Jag var sju år.

Jag vet inte vad det var med henne men jag kände verkligen då att jag älskade henne. Sju år.

Ett sjukt minne var att på lässtunden på skolan så låg jag lutad i hennes famn på golvet och under tiden så bet hon på mina naglar för hon hade redan bitit ner sina egna och jag lät henne. 

Det var mycket spänning också. Vi pallade mycket äpplen, spejade och var på äventyr i skogen med andra kompisar också. 

Jag beundrade henne. Sju år.

Innan vi skulle börja i mellanstadiet så flyttade hon. Till rundvik. Världens ände.

Vi brevväxlade. Men hon fick en ny bästis. Som också hette Linda.

Ett par ggr kom hon tillbaka med bussen, oanmäld och överraskade mig. När vi var i 11-12 års åldern tror jag.

 Jag vet att jag var så lycklig över att se henne att jag trodde det var en dröm varje gång hon kom.

Då kunde vi bara gå och gå och gå runt i Hörnefors och bara prata prata prata prata. 

Nästa gång jag såg henne var i matsalskön på Östra gymnasiet.

Hon var förändrad och dom sa att hon börjat med drogor.

Jag hittade henne på Facebook för ett par år sedan. Försökte väl skriva lite, men fick egentligen ingen kontakt. 

Fick återigen höra om hennes liv och hur fel allting hade gått.

Hur allt det onda tagit henne mer och mer. Svalt henne med hull och hår och nästan inte lämnat något kvar.

Hon fick en son.

Men det onda försvann inte.

Det sista hon skrev på facebook från sin mobil, från gud vet vars (något behandlingshem förmodligen)var:

"jag saknar min lilla älsklings bebis"

Hon dog för att hon ville bli frisk.

Medicinen hon fick var drogen hon missbrukat.

Hon ville byta medicinen, trots riskerna. Men kroppen gick sönder och hon försvann.

Efter sig lämnade hon en son. En Leon.

Hoppas att du finner den frid du saknat här på jorden.

Du kommer alltid leva kvar här, i din sons hjärta.

I mitt minne är du alltid 8 år. Inget ont har hänt.

Jag ligger fortfarande i din famn

och lyssnar på saga......

bild från facebook. Hoppas ingen tar illa vid sig av att jag lånad hennes bild.
Syftet är bara att hedra.