Nu märker jag att bloggen kommit lite på undantag. Jag har antingen ingen tid, möjlighet eller ork!. Igår skulle jag passa på att blogga medan Jimmy lagade go´middag. Men det var så mycket surr runt omkring mig att jag inte kunde få ihop normala meningsbyggnader. Så jag stängde bara ner för att försöka senare.
Vi hade bjudit in farmor på middag då Håkan dragit utomlands. Efter middagen åkte Jimmy och tjejerna på innebandymatch och både jag och farmorn var så trötta innan de kommit hem vid 21:45 att vi gav upp. Hon gick hem och jag gick och lade mig. Strax efter kom dom innanför dörren.
De håller på att vara stora nu inser jag då jag går och lägger mig före dem.
Har varit väldigt trött på kvällarna hela veckan, men desto piggare på morgnarna och under dagarna.
Elenor sov till 7:45 idag och vi springer fortfarande runt i pyjamas.Nu håller stortjejerna på att vakna och Elenor pocka på uppmärksamhet. Jag känner att detta blev ett "väldigt" informativt och intressant inlägg. Men det är det enda som ges möjlighet till nu. Ni vet att jag finns kvar iaf.
2 kommentarer:
Jag jobbar hårt varje dag på att göra rätt prioriteringar men det är SVÅRT. Ditt inlägg berörde mig och var väl formulerat. Jag har några olika strategier för att göra rätt val; dels jobbar jag lite volontärt med bris, kontaktperson, övervakare mm. Mest för att inse att inte alla har det skitbra med eget hus, jobb och pengar på banken. Dels försöker jag ofta tänka "Om jag ligger på dödsbädden.....-tanken" Så när jag håller på att dras med i oviktiga saker typ städa eller något annat betydelselöst, då brukar jag tänka; om jag ligger på dödsbädden, vad kommer jag att ångra? Att jag inte dammtorkade mer ? Att jag inte tvättade en tvätt varje dag ? eller kanske att jag inte kramade min man oftare, eller hälsade på en gammal vän? Dessa två strategier hjälper mig att hålla fokus och vara den typen av människa och förebild jag vill vara.Men visst är det svårt. Kram
Bra där! Det ska jag också anamma. "Om jag ligger på dödsbädden........." Det där med bris och liknande tror jag att jag är för vek för. Jag orkar inte leva med vetskapen om att barn och människor far illa. Jag kör på strutstekniken, stoppar huvudet i sanden. Men det är väl det också som gör att jag inte inser hur obetydliga mina egna problem faktiskt är. Tankeställare.
Skicka en kommentar